Att jag fyller 18 på tisdag är det verkligen inte en jävel som missat. Jag hypar och hypar och hypar. Så nu skulle jag vilja skriva något fint om vad jag har lärt mig. Men det enda jag har lyckats ta lärdom av de senaste åren är att sluta dricka alkohol när ögonen inte vill öppnas när man råkade stänga dom för en halv sekund.
Fast jag kan ju berätta om mig, fastän de flesta vet vem jag är.
När jag var liten var jag inget uppseendeväckande barn. Jag var väldigt söt och väldigt blond. Blyg var jag också, gömde mig mest bakom mammas rygg eller kollade på medan de andra barnen lekte. Det tog lång tid för mig att anpassa mig till nya miljöer. Mitt dagis var kristet och hade en regel: Behandla andra som du vill bli behandlad själv. I början av min dagisperiod var jag allas lilla bebis. Alla ville vara med lilla blonda Linn, och det är inget jag bara säger. Mamma har berättat att hon ibland fick slita mig ifrån de andra barnen. När jag var fem år gammal var en familj på besök, närmare bestämt familjen Terins. De hade en dotter som var ett år yngre än mig och en son som var tre år yngre än mig. Jag hörde dagisfröknarna berätta för min mamma den kvällen när hon kom och hämtade mig att äntligen kommer Linn få en lekkamrat. För jag ville inte umgås med de andra barnen, jag totalvägrade.
Jag och Love Terins blev bästa kompisar. Vi hade likadana dockor, likadana barbies, likadana kläder. Vi gjorde allt tillsammans, till och med bajsade. Jag minns att jag blev trygg med Love och trots att jag var blyg var jag väldigt dominant och bestämde allt hela tiden. Haha, Love har berättat i efterhand att hon kallade mig "fårskalle" i smyg när hon blev arg på mig.
Jag minns inte så mycket utav min tid på min låg och mellanstadieskola. Jag minns mest femman och sexan. I femman var jag utklädd till bimbo med stor platinablond peruk, rosa kläder, rosa smink, benvärmare och platåskor. Då ledde jag en talkshow som visades för hela skolan. Så, den där blyga sidan av mig själv försvann. Alla kände mig och jag kände alla och jag var skolans gapigaste och mest fantasifulla människa. I sexan åkte jag till Kenya med Camilla i min parallelklass och min engelska lärare Ulla. Det var ett miljöarbete och Burlövs kommun betalade. I Kenya träffade jag Wictorijah som lärde mig saker om livet. När jag kom tillbaka till Humlan sa alla i min omgivning att jag hade blivit en helt ny människa.
På Vårbo, alltså sjuan, åttan och nian, blev vi ihopmixade med resten av Arlöv. Jag kände nästan ingen från de andra skolorna då jag återigen vägrat att beblanda mig med dom. Någonting hände under jullovet i sjuan och jag kom tillbaka som fjortis. Min bästa kompis hette Valentina och vi var Vårbos jobbigaste sjuor. Vi gick inte på lektioner, vi spottade på lärarna, vi välte stolar, vi skrek, vi satt hos rektorn men mest av allt skrattade vi. De var en av de roligaste perioderna i mitt liv. Och det var även under den tiden jag förbrukade som mest mascara.
När jag började åttan började jag även på konfirmation. Jag bodde i Arlöv med pappa men i Åkarp med mamma och där kände jag knappt en jävel. Arlöv och Åkarp konfirmerades tillsammans och det var till störst del därför jag valde att konfirmera mig, för att lära känna människor i Åkarp. På konfan gav våra konfaledare upp om att prata om Gud och Jesus. Det gick helt enkelt inte när de hade människor som mig, Carru, Mattias och Anders i samma grupp.
Jag lärde känna en tjej som krossade mig totalt i mitten av åttan. Efter jullovet gick jag inte till skolan på åtta veckor och när jag kom tillbaka var jag återigen platina blond, fast denna gången med en decimeter kajal runt ögonen.
När jag började nian var jag officiellt emo. Jag hatade Vårbo över allt annat och ville inte beblanda mig med skiten what so ever. Min syo tyckte att jag skulle söka till Spyken i Lund för att "där fanns det folk som såg ut som mig". Fast sen sket jag i det och valde Mediegymnasiet istället.
Fastän jag varit en jävelunge i sjuan så var jag de flesta av lärarnas favorit. Jag pratade med alla och var kreativ och fantasifull. Och gav svar på tal. På skolavslutningen i nian grät jag mer än någon annan.
Sen helt plötsligt var jag kär. Jag var himlastormadförälskad och fick min första pojkvän på Emmabodafestivalen 2008, alltså en månad innan jag började gymnasiet. Våra barn skulle heta Pixie och Polly och jag skulle bli känd genom intervjuerna min berömda pilot till man skulle ge mig. Jag skulle gifta mig i Vera Wang på en strand och för alla pengar vi tjänade skulle vi köpa en egen ö. Jag ringde honom när Håkan spelade Det Är Så Jag Säger Det på Way Out West och dagen innan hade jag sett Broder Daniel. Under min favoritlåt When We Were Winning började det regna, och jag låtsades att det var världen som grät för BD.
På Mediegymnasiet hamnade jag i samma klass som Elli och Kajsa. Jag tyckte inte om Elli, hon tog alltid orden ifrån mig och lyckades få mer uppmärksamhet än mig fastän jag hade rosa hår. Jag var ju van vid att vara den enda utstickande människan efter min Vårbotid.
Sen hamnade jag i text klassen och blev kompis med Katta, fast vi hade träffats förr. Hon hade gett mig glidmedel och haft på sig en Broder Daniel tröja.
I februari 2009 fick jag mitt hjärta krossat för första gången. Jag lyssnade på Utan Dina Andetag - Kent en hel natt och undvek Berg&Dalvana.
För ett år sedan imorgon anordnade Marielle och Julia en födelsedagsfest för mig på musikkullarna och när klockan slog 12 sjöng folk jag kände och inte kände Ja Må Hon Leva för mig. Det var efter den helgen supandet blev ett faktum varje helg.
Sommarlovet spenderade jag mest med Katta eller supandes med Kajsa. När jag var på Gotland i slutet av lovet hade jag ett missat samtal från ett nummer jag inte hade. Blev frustrerad och skickade numret till nummerupplysning och upptäckte att det var Elli som hade ringt. Hon saknade mig. Och där någonstans hittade vi tillbaka till varandra.
Det är snart ett år sedan. Det har inte hänt så mycket sen dess. Men jag vet i alla fall nu, när jag har reflekterat över allt, att jag fortfarande är blyg. Att jag inte kan tvinga mig själv att vara social i situationer när jag känner mig obekväm. Jag kan vara hur glad och sprallig som helst, men inte när jag känner mig obekväm, då blir jag bara fruktansvärt diplomatisk och artig. Ibland önskar jag att jag var likadan hela tiden, att det inte ska spela någon roll hur jag känner mig. Men jag är ju faktiskt inte sån.
Och ja, jag vet att det kommer finnas en plats för mig på stjärnhimlen, hur gay den än må låta. Jag tror lite att Dom Andra - Kent är lite utav mitt soundtrack of life.
Och jag blir glad över alla små detaljer, som att mamma köper apelsinjuice till mig, eller att hon köpte ett pandamotiv till min nya nyckel. Jag blir glad när Katta säger att hon tänker på mig när någon pratar om Spyken, eller när Kajsa var nära på att köpa brittiska Elle till mig. Jag blir glad när Elli sparar mina sömnsms på sin mobil och jag bli glad när Wici ringer mig för att tala om hur waco hennes familj är stundtals.
På nätterna sover jag alltid med en av mina pandor och mitt favoritband i hela vida världen är Kent.
Så det är alla de små sakerna som räknas. Det är dom jag kommer ihåg.
