Det senaste året har förvånat mig själv så otroligt mycket. Eller, året har visserligen inte förvånat mig, året har ju varit som det alltid varit. Först är det vinter, sen kommer våren under en väldigt kort period. Våren går oftast snabbt över till sommar, som sedan pendlar mellan höst och sommar fram tills hösten kommer. Den går slutligen går över i vad som alltid känns som världens längsta vinter.
Men det är mig själv som jag har varit förvånad över. Jag har alltid sett mig som en lätt person. Lätt att läsa och lätt att förstå sig på. Har lätt till alla typer av känslor, är väldigt snäll och visar alltid uppskattning för folk. Dryghet och ironi fick jag kämpa för som yngre och jag var alltid så himla ärlig och naiv att det nästan var ledsamt.
Men, jag är ju inte alls sån. Jag är nog till och med en ganska kall person, åtminstone ibland mot vissa personer. Jag har ibland svårt att krama en gråtande människa, svårt att ta i personen och svårt att försöka trösta. Istället vill jag säga till personen att skärpa sig och att det finns värre saker att vara ledsen över. Jag är också den där macho personen man alltid ser i filmer, den som skyller på att hen hackar lök eller fick något i ögat. Skulle det komma en tår torkar jag oftast snabbt bort den, eller så är det av ren ilska som den sipprade fram. Ibland förvånar jag mig själv med mina lögner, hör hur jag berättar en historia som inte alls gick till på det sättet. Jag berättar den med sådan fantasi och entusiasm att jag själv börjar tro att det är sant och skapar påhittade minnen. Och hela jag är som en ironisk dryghet som jämnt kommer med nya sarkastiska kommentarer.
Ibland lyser dock allting igenom. Jag säger sanningen, jag håller om mina nära och kära när de är ledsna och behöver det, jag klamrar mig fast och faller handlöst ner i andras famnar, jag gråter tills jag får hicka och folk suckar inte åt mina dräpande kommentarer på flera dagar.
Det värsta av allt är att jag alltid märker det. Jag vet med en gång när jag borde fråga hur det är, jag fattar precis när jag ska krama någon. Jag blir själv irriterad på andras dryghet och jag hatar när folk inte erkänner att dom faktiskt är ledsna. Men jag skiter i det, tar inte det till mig och trycker iväg allting istället. Vad gör det om hundra år?
