lördag 29 juni 2013
sämsta karman.
Alltså. Gårdagen gick till på så vis att vårt flyg till Berlin blev inställt pga tekniska fel på flygplanet. Då satte vi oss i en två timmars kö för att få en ny flight. Den ledde till att vi fick åka till Stockholm och sedan till Berlin och pissenissen lovade oss att bagaget kom med. Nej, det gjorde det inte. Så vi fick stå i två timmar för att anmäla vårt förlorade bagage, enda trösten vi fick var ett övernattningskitt med "kvinnliga hygienartiklar". JAHA. Så jävla bittra när vi vaknade, hade kvar gårdagens smink och fick sätta på oss gårdagens kläder (ibbwowevionewnoivwnovw) för att depp och tvångshandla nya kläder och hygienprodukter. Tog sedan ubahn tillbaka till hotellet och blev till SpRiLlAnS nYa MäNnIsKoR såfort vi fått duscha och byta kläder. Sen besökte vi Postdamer Platz, åt indiskt, Holocaust Mahnmal, Brandenburger Tor och vandrade sedan längst med Under den Linden för att ta oss till Alexanderplatz. Frid och fröjd. Sen åkte vi tillbaka till hotellet och chillade (omg, skulle skriva vilade men det blev chillade för att fingrarna skrev det????) lite. Sen kom vi iväg JÄTTTEEESENT för att äta middag, 23.30 nämligen!!!!!! Men då åkte vi till Freidrichstrasse och åt italienskt och drack goooottttttevin. Sen tillbaka till hotellet och då säger dom att VÅRA VÄSKOR SKA KOMMA KL 01!!!!!!!! WOHO SÅ GLADA TJEJER!!!!!!! 01.05 ringer receptionen och säger att vi kan komma ner och hämta bagaget. Men vad händer när vi kommer ner? Jo, Annas väska är där, men inte min. DÖDENS DÖ.
måndag 24 juni 2013
TILL RYTMEN AV EN REGNING NATT, REV VI ALLA MURAR OCH FALSA MYTER. VI FÖLL FÖR SYND OCH SÅNG OCH SKRATT
Två dagar innan midsommarafton skulle jag visa min kompis min plastkrans/diadem. Då såg jag ut såhär:
Två dagar efter midsommarafton har jag ännu inte orkat tvätta mitt hår och ser följande ut såhär med blomstertjosan på mig:
Det är magiskt och tragiskt vad en dusch och lite smink kan göra med ens utseende. Enda trösten är att jag faktiskt är brunare idag än för fyra dagar sedan.
Annars dååååååååååååååååååråååå. Jag har inte gjort så mycket. Läst 250s i en bok, en trevlig bok dessutom. Sen har jag suttit och skrattat maniskt åt naken råttor. Det bästa med det hela var att en kompis trodde att det var mitt plugg? Jag vet inte längre vad jag ska tro i och för sig. Det måste jag också göra, alltså plugga. Skjuter på det nu när det är så lite kvar att göra innan jag skrapat ihop de 7,5hp jag kan fixa nu. SÅ ISTÄLLET LYSSNAR JAG PÅ MILLAS MIRAKEL och hur man köper vingar för pengarna. Så himla dåligt, men ändå. "Att göra det man måste, är att göra det man vill" sjunger dom. Det är fan inte sant, vilket katastrofalt fruktansvärt dålig sång? Fy!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu ska jag äta min sena lunch/tidiga middag och kolla på KUWTK. Hon fick ju sitt barn nu. North West ska det heta. Fint/fult????!!!!!!!!! IDK!!!!!!! (om man slänger om bokstäverna blir det DIK - namnet på min program. Känns lovande.)
Två dagar efter midsommarafton har jag ännu inte orkat tvätta mitt hår och ser följande ut såhär med blomstertjosan på mig:
Det är magiskt och tragiskt vad en dusch och lite smink kan göra med ens utseende. Enda trösten är att jag faktiskt är brunare idag än för fyra dagar sedan.
Annars dååååååååååååååååååråååå. Jag har inte gjort så mycket. Läst 250s i en bok, en trevlig bok dessutom. Sen har jag suttit och skrattat maniskt åt naken råttor. Det bästa med det hela var att en kompis trodde att det var mitt plugg? Jag vet inte längre vad jag ska tro i och för sig. Det måste jag också göra, alltså plugga. Skjuter på det nu när det är så lite kvar att göra innan jag skrapat ihop de 7,5hp jag kan fixa nu. SÅ ISTÄLLET LYSSNAR JAG PÅ MILLAS MIRAKEL och hur man köper vingar för pengarna. Så himla dåligt, men ändå. "Att göra det man måste, är att göra det man vill" sjunger dom. Det är fan inte sant, vilket katastrofalt fruktansvärt dålig sång? Fy!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu ska jag äta min sena lunch/tidiga middag och kolla på KUWTK. Hon fick ju sitt barn nu. North West ska det heta. Fint/fult????!!!!!!!!! IDK!!!!!!! (om man slänger om bokstäverna blir det DIK - namnet på min program. Känns lovande.)
tisdag 18 juni 2013
MAGISKT OCH TRAGISKT
Jag har sånna jätteproblem med vad jag ska ge en kompis i födelsedagspresent. Jag brukar vara så jäkla grym, men detta är jättesvårt. Hen blir glad för precis ALLT.
Men, nu skulle jag ju då göra en sak som är ännu mer tragiskt, nämligen att gå in på hens fb sida för att luska ut vad hen gillar för musik, böcker, filmer, serier jajajaja, något sånt. (Jimmy gjorde så på mig en gång och då fick jag en Sagan om Ringen bok, tyckte det var både fint och patetiskt)
Jag kommer i vilket fall som helst fram till att svaret finns inte på facebook, NEEEEEEEJ GUD NEJ, svaret finns i ett sms! Åh så bra tänker jag och bara kirrkirrkirrkirrrrrr, nu har jag en present.
Men sen sitter jag ju fortfarande inne på hens fb sida, på vad hen gillar och tänker "undrar vad jag gillar på fb", hmmmmm INTRESSANT TANKE DET HÄR ALLTSÅ. Går in på mig själv och ser att nixxx, gillar ju inte så mycket som syns i profilen. Trevligt. Så klickar mig vidare till stället där jag kan börja gilla saker.
Nu är ju facebook så fantastiskt att den läser av vad jag annars gör och vad jag annars gillar. Vet inte om den läser av vad jag gör förövrigt på internet också, men den sparar ju all min fb historik.
Så, filmer jag då bör gilla enligt fb är lite spännande. Visst fanns det filmer jag faktiskt tycker om, men mycket märkliga saker ändå? Mycket Spiderman, Batman, Ice Age, Toystory, Fantastic 4, Iron Man... alltså hjältefilmer och animerade filmer. Mycket märkligt. Scrollar vidare till tv-serier och där är det mer passande (märker däremot hur mycket skärp jag tittar på), förutom att det kanske är lite väl mycket barnprogram. Det är lite märkligt, men jaja, det är ok.
Men sen kommer vi till böcker. Det var det värsta alltså. Enbart klassiker, såsom Jane Eyre, The Scarlett Letter, Lord of the Flies, Perfume, Moby-Dick, Odyssey, Robinson Crusoe, Romeo and Julia, Macbeth, Oliver Twist.. Ja, alla dom finns och tusen till i förslag. Det ser ju visserligen bra ut för mig, att jag är en kulturell person och det slår sig snyggt jämför med skärpet till tv-serier jag glor på. Men, sen händer ju det mest underliga och konstigaste av allt. Böcker som the Hunger Games, Twilight, The Cat in the Hat, Vampire Academy och Justin Biber de A a Z (detta är dessutom på typ tyska?????) dyker upp. Hur är detta ens möjligt, jag förstår inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har förövrigt inte läst en enda av alla böcker jag har räknat upp, vilket är både tragiskt och en extrem lättnad.
Men, nu skulle jag ju då göra en sak som är ännu mer tragiskt, nämligen att gå in på hens fb sida för att luska ut vad hen gillar för musik, böcker, filmer, serier jajajaja, något sånt. (Jimmy gjorde så på mig en gång och då fick jag en Sagan om Ringen bok, tyckte det var både fint och patetiskt)
Jag kommer i vilket fall som helst fram till att svaret finns inte på facebook, NEEEEEEEJ GUD NEJ, svaret finns i ett sms! Åh så bra tänker jag och bara kirrkirrkirrkirrrrrr, nu har jag en present.
Men sen sitter jag ju fortfarande inne på hens fb sida, på vad hen gillar och tänker "undrar vad jag gillar på fb", hmmmmm INTRESSANT TANKE DET HÄR ALLTSÅ. Går in på mig själv och ser att nixxx, gillar ju inte så mycket som syns i profilen. Trevligt. Så klickar mig vidare till stället där jag kan börja gilla saker.
Nu är ju facebook så fantastiskt att den läser av vad jag annars gör och vad jag annars gillar. Vet inte om den läser av vad jag gör förövrigt på internet också, men den sparar ju all min fb historik.
Så, filmer jag då bör gilla enligt fb är lite spännande. Visst fanns det filmer jag faktiskt tycker om, men mycket märkliga saker ändå? Mycket Spiderman, Batman, Ice Age, Toystory, Fantastic 4, Iron Man... alltså hjältefilmer och animerade filmer. Mycket märkligt. Scrollar vidare till tv-serier och där är det mer passande (märker däremot hur mycket skärp jag tittar på), förutom att det kanske är lite väl mycket barnprogram. Det är lite märkligt, men jaja, det är ok.
Men sen kommer vi till böcker. Det var det värsta alltså. Enbart klassiker, såsom Jane Eyre, The Scarlett Letter, Lord of the Flies, Perfume, Moby-Dick, Odyssey, Robinson Crusoe, Romeo and Julia, Macbeth, Oliver Twist.. Ja, alla dom finns och tusen till i förslag. Det ser ju visserligen bra ut för mig, att jag är en kulturell person och det slår sig snyggt jämför med skärpet till tv-serier jag glor på. Men, sen händer ju det mest underliga och konstigaste av allt. Böcker som the Hunger Games, Twilight, The Cat in the Hat, Vampire Academy och Justin Biber de A a Z (detta är dessutom på typ tyska?????) dyker upp. Hur är detta ens möjligt, jag förstår inte!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har förövrigt inte läst en enda av alla böcker jag har räknat upp, vilket är både tragiskt och en extrem lättnad.
söndag 9 juni 2013
jag trampar runt i resterna utav vårt liv
Alla längtar vi till sommaren och att den ska dra igång. Jag gör också det, fast inte som ni andra kanske. Jag längtar efter sommaren jag kände som barn, när jag drog händerna längs med buskarna och drog i bladen, sprang barfota över till grannen och ylade med i Sommartider. Det var ju någonting på gång, men jag visste inte vad.
Jag har aldrig haft någon vidare koll, oftast låter jag saker och ting gå som det går utan att planera något. Är sådär klysching och FÅNGAR DAGEN, som många så fint kallar det. Jag skulle vilja vara mer organiserad, kunna organisera tankar såväl som mappar och dokument på datorn. De gånger jag försöker är allting tokorganiserat och jag blir vansinnig när folk rör min ordning. Men det vara oftast bara i ett par dagar, max veckor, innan systemet kraschar och jag är tillbaka i min röra och mitt kaos.
Nu är jag vuxen och den sommaren jag har framför mig känns som att den skulle kunna bli som Sommartider, fast ändå inte. Jag är rädd för att förlora min tid och förlora mig själv i den. Det är svårt för mig att säga hejdå till alla människor som åker hem, att förstå att vi inte kommer träffas på tre månader. När jag tänker på det känner jag mig tom, både på känslor och på tankar.
Jag kan inte sätta ord på känslan hur det är att cykla ifrån dig, när vi har setts varje dag och plötsligt, utan ett ordentligt hejdå eller att ens förstå att vi faktiskt inte ska ses imorgon, inte känna något. Känslan av att inte känna något alls. Jag har försökt gråta lite för att se om jag känner sorg, för jag känner ju själv att jag redan nu saknar dig, men det händer inte så mycket. Försöker lite acceptera att du är där och jag är här.
Det konstiga med sommaren utan planer är hur dagarna flyter in i varandra. Dagar som flyter samman och plötsligt sitter jag på samma plats med samma människor som för fyra år sedan, och det är fint och sorgligt på samma gång. Det värker lite i hjärtat när jag tänker på att det blev som det blev och allt vi drömde kastades bort någon gång på vägen, för vi minns inte riktigt längre. Och hur många gånger sa vi inte att vi aldrig skulle bli normala, hur många gånger lovade vi inte varandra, sena lördagsnätter när vi tittade på stjärnorna hand i hand, eller kedjerökte från någons balkong vi inte visste namnet på. Vi lovade att aldrig förändras.
Jag minns att du pratade om att vi alltid skulle stå utanför den grå massan, att vi alltid skulle tillhöra the outcast. Och du sa att jag var en såndär vacker person som glittrade, att du skulle gå fram till mig på stan om du inte kände mig och följa efter mig i butiker. Och jag visste att du skulle falla precis som jag. Sjuhundraåttiofemtusen miljarder mil skulle du falla, och jag trodde att jag alltid skulle vara där och plocka upp dig. Vi har aldrig sagt hejdå, för vi har aldrig behövt, du ska ingenstans. Men ändå ses vi aldrig längre.
Du är så nära, men ändå så långt borta.
Därför skrämmer det mig att jag kommer sakna dig så mycket, fastän vi aldrig lovade varandra något. Att det är svårt att känna något för att du alltid varit där, jag har aldrig behövt sakna dig och att erkänna att jag nu gör det drar mig lite litegranna itu.
Du är så långt borta, men ändå så nära.
Jag har aldrig haft någon vidare koll, oftast låter jag saker och ting gå som det går utan att planera något. Är sådär klysching och FÅNGAR DAGEN, som många så fint kallar det. Jag skulle vilja vara mer organiserad, kunna organisera tankar såväl som mappar och dokument på datorn. De gånger jag försöker är allting tokorganiserat och jag blir vansinnig när folk rör min ordning. Men det vara oftast bara i ett par dagar, max veckor, innan systemet kraschar och jag är tillbaka i min röra och mitt kaos.
Nu är jag vuxen och den sommaren jag har framför mig känns som att den skulle kunna bli som Sommartider, fast ändå inte. Jag är rädd för att förlora min tid och förlora mig själv i den. Det är svårt för mig att säga hejdå till alla människor som åker hem, att förstå att vi inte kommer träffas på tre månader. När jag tänker på det känner jag mig tom, både på känslor och på tankar.
Jag kan inte sätta ord på känslan hur det är att cykla ifrån dig, när vi har setts varje dag och plötsligt, utan ett ordentligt hejdå eller att ens förstå att vi faktiskt inte ska ses imorgon, inte känna något. Känslan av att inte känna något alls. Jag har försökt gråta lite för att se om jag känner sorg, för jag känner ju själv att jag redan nu saknar dig, men det händer inte så mycket. Försöker lite acceptera att du är där och jag är här.
Det konstiga med sommaren utan planer är hur dagarna flyter in i varandra. Dagar som flyter samman och plötsligt sitter jag på samma plats med samma människor som för fyra år sedan, och det är fint och sorgligt på samma gång. Det värker lite i hjärtat när jag tänker på att det blev som det blev och allt vi drömde kastades bort någon gång på vägen, för vi minns inte riktigt längre. Och hur många gånger sa vi inte att vi aldrig skulle bli normala, hur många gånger lovade vi inte varandra, sena lördagsnätter när vi tittade på stjärnorna hand i hand, eller kedjerökte från någons balkong vi inte visste namnet på. Vi lovade att aldrig förändras.
Jag minns att du pratade om att vi alltid skulle stå utanför den grå massan, att vi alltid skulle tillhöra the outcast. Och du sa att jag var en såndär vacker person som glittrade, att du skulle gå fram till mig på stan om du inte kände mig och följa efter mig i butiker. Och jag visste att du skulle falla precis som jag. Sjuhundraåttiofemtusen miljarder mil skulle du falla, och jag trodde att jag alltid skulle vara där och plocka upp dig. Vi har aldrig sagt hejdå, för vi har aldrig behövt, du ska ingenstans. Men ändå ses vi aldrig längre.
Du är så nära, men ändå så långt borta.
Därför skrämmer det mig att jag kommer sakna dig så mycket, fastän vi aldrig lovade varandra något. Att det är svårt att känna något för att du alltid varit där, jag har aldrig behövt sakna dig och att erkänna att jag nu gör det drar mig lite litegranna itu.
Du är så långt borta, men ändå så nära.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)