Alla längtar vi till sommaren och att den ska dra igång. Jag gör också det, fast inte som ni andra kanske. Jag längtar efter sommaren jag kände som barn, när jag drog händerna längs med buskarna och drog i bladen, sprang barfota över till grannen och ylade med i Sommartider. Det var ju någonting på gång, men jag visste inte vad.
Jag har aldrig haft någon vidare koll, oftast låter jag saker och ting gå som det går utan att planera något. Är sådär klysching och FÅNGAR DAGEN, som många så fint kallar det. Jag skulle vilja vara mer organiserad, kunna organisera tankar såväl som mappar och dokument på datorn. De gånger jag försöker är allting tokorganiserat och jag blir vansinnig när folk rör min ordning. Men det vara oftast bara i ett par dagar, max veckor, innan systemet kraschar och jag är tillbaka i min röra och mitt kaos.
Nu är jag vuxen och den sommaren jag har framför mig känns som att den skulle kunna bli som Sommartider, fast ändå inte. Jag är rädd för att förlora min tid och förlora mig själv i den. Det är svårt för mig att säga hejdå till alla människor som åker hem, att förstå att vi inte kommer träffas på tre månader. När jag tänker på det känner jag mig tom, både på känslor och på tankar.
Jag kan inte sätta ord på känslan hur det är att cykla ifrån dig, när vi har setts varje dag och plötsligt, utan ett ordentligt hejdå eller att ens förstå att vi faktiskt inte ska ses imorgon, inte känna något. Känslan av att inte känna något alls. Jag har försökt gråta lite för att se om jag känner sorg, för jag känner ju själv att jag redan nu saknar dig, men det händer inte så mycket. Försöker lite acceptera att du är där och jag är här.
Det konstiga med sommaren utan planer är hur dagarna flyter in i varandra. Dagar som flyter samman och plötsligt sitter jag på samma plats med samma människor som för fyra år sedan, och det är fint och sorgligt på samma gång. Det värker lite i hjärtat när jag tänker på att det blev som det blev och allt vi drömde kastades bort någon gång på vägen, för vi minns inte riktigt längre. Och hur många gånger sa vi inte att vi aldrig skulle bli normala, hur många gånger lovade vi inte varandra, sena lördagsnätter när vi tittade på stjärnorna hand i hand, eller kedjerökte från någons balkong vi inte visste namnet på. Vi lovade att aldrig förändras.
Jag minns att du pratade om att vi alltid skulle stå utanför den grå massan, att vi alltid skulle tillhöra the outcast. Och du sa att jag var en såndär vacker person som glittrade, att du skulle gå fram till mig på stan om du inte kände mig och följa efter mig i butiker. Och jag visste att du skulle falla precis som jag. Sjuhundraåttiofemtusen miljarder mil skulle du falla, och jag trodde att jag alltid skulle vara där och plocka upp dig. Vi har aldrig sagt hejdå, för vi har aldrig behövt, du ska ingenstans. Men ändå ses vi aldrig längre.
Du är så nära, men ändå så långt borta.
Därför skrämmer det mig att jag kommer sakna dig så mycket, fastän vi aldrig lovade varandra något. Att det är svårt att känna något för att du alltid varit där, jag har aldrig behövt sakna dig och att erkänna att jag nu gör det drar mig lite litegranna itu.
Du är så långt borta, men ändå så nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar