Och det vore så enkelt att stanna hos dig och veta att jag aldrig mer behöver titta tillbaka igen. Hos dig försvinner alla bekymmer, jag vågar nästan kalla mig underbar. Jag önskar ibland att jag kunde bo under din säng och se hur du tar dig igenom dagarna och framför allt nätterna. För nu vore det så enkelt att bara lägga sig ner och i stort sätt aldrig vakna mer. Det är inget val som jag aktivt skulle göra, men ibland hade det varit så lätt. Men när jag ser på dig och vet hur mycket du klarar av, hur mycket du går igenom, så undrar jag varför det är jag som vill lägga mig ner och inte du. Jag är ganska rädd för att tiden går och för att jag inte ska kunna göra mitt bästa av den. Men det är lättare när jag är med dig, för du visar mig hur enkla valen är, hur lätt det är att göra något. Jag fastnar alltid med båda händerna i något, men det kanske man får. Du säger alltid att jag är så liten, så ung och så oförberedd. Men jag vet inte längre, jag tror att jag börjar bli stor, vuxen och förberedd nu. Men jag behöver dig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar