Jag har insett att jag kan alla live verser från Mannen i den vita hatten (16 år senare). Men det är väl som en dikt antar jag. Ja, i vilket fall som helst som poesi för mina öron (gay, jag vet).
Det känns lite som att det inte spelar någon roll om jag skriver vad jag gjort under dagarna. Jag får ändå inte ut något av det. Det enda som känns är när jag kan kolla rakt framför mig och känna musik pumpa. Bara kunna vara ensam utan att må dåligt. Det är viktigast just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar