Dag 27 – Min favoritplats

Jag har försökt komma på min favoritplats, men jag kommer inte på något. Kommer bara ihåg minnen från platser, men det var ju bara då dom var bra, det är ju inte samma sak längre. Jag tröttnar så fort på grejer, klarar inte av samma sak för länge, får panik och känner mig tvingad.
Men jag brukar längta till platser. Ibland längtar jag till Granebacken, det är precis vad det låter som, en jättestor kulle med en massa granar på (vissa kanske skulle kalla det för en park, den är verkligen enorm) som jag bodde granne med från att jag föddes tills att jag fyllde 15. Där har jag spenderat somrar, höstar, vintrar och vårar på alla sätt som det går att utnyttja naturen på. På sommaren brukade vi ha picknick och se vem som kunde rulla snabbast ner för backen. Ibland lekte vi pjett eller satt i det stora träder som hade en lång tjock gren som hängde över ett hav av nässlor. Vi låtsades att vi var Ronja och aktade oss för att trilla ner i Helvetesskapet.
På hösten byggde vi kojor bland blöta löv och räddade småkryp från att dö. Ibland kom skrotsamlarnas (en familj som bodde på gatan som var lite mysko) mamma och bjöd på kakor fyllda med mandelmassa och till det varm choklad. Sen hade vi kottkrig också.
På vintern åkte vi pulka ner för samma backe som vi rullade ner för på sommaren. Den backen är jättebrant och säkert 100m lång. Ibland kom vi så långt att vi hamnade med halva kroppen under bilarna som stod parkerade utanför Arlövs teater.
På våren cyklade vi ner för den lilla backen för att komma ut på vägen som ledde till allas hus, man fick jättemycket fart! Fast oftast brukade vi leta efter vårtecken, såsom blommor. Vi sprang runt hela dagar och letade efter blommor och när vi hittade dom la vi oss ner och skrek allt vi kunde för att visa att det fanns hopp om att det skulle bli fint igen.