Min rädslor är ganska vanliga. Rädd för att försumma livet, rädd för att glömma bort saker, rädd för att missa uppskattningar. Jag har aldrig varit rädd för livet, jag är mer rädd för döden. Det handlar inte om att jag inte har tillräckligt med tid, för jag kanske är närmre döden idag än den dag jag fyller 90. Nej, jag är livrädd för att det inte kommer något efter det här. Vad var allt bra för liksom. Vad händer med mig när jag dör, min själ, mina känslor, mina minnen. Försvinner dom?
En annan sak som jag alltid varit livrädd för är att jag inte ska bli ihågkommen på något sätt, att ingen talar väl om mig den dagen jag är död och alla dagar efter det. (Allting förvärrades i somras när Alice berättade en jättevacker historia om hur fin hennes morfar var, han dog nämligen i våras.)
Ibland är jag rädd för att jag ska sluta älska saker. Inte att jag glömmer bort dom, men att jag bara slutar älska dom, slutar förstå vem jag var då. Men oftast hittar jag tillbaka.
Sen är jag skiträdd för clowner och dinosaurier. Dunderklumpen är också skitläskig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar