godnatt mina stjärnbarn.

Det gör ganska ofta ont i mig. Jag har insett att man känner det mer, man känner det starkare när man är ensam. Det finns egentligen inte så mycket annat jag saknar från förr.
När jag var 16 år gammal och satt i ett hus i San Diego läste jag Sonics utgivna version av Håkan Hellströms resa. Jag grät igenom hela boken. När jag kom hem till Sverige köpte jag BDs When We Were Winning och jag har inte vågat läsa klart den, för när jag köpte den var jag i en bokaffär i Göteborg. Tjejen i kassan tittade på mina stjärnor under ögonen och sa "Jag kände Anders Göthberg. Han och jag jobbade tillsammans.". Då började jag gråta så häftigt att mamma fick betala boken och jag fick gå ut ur affären (detta var dagen efter BDs avslutningskonsert på Way Out West, alla som kan BD historien vet att den konserten bara blev av för att Anders Göthberg hoppat från Västerbron den 30 mars samma år. Håkan Hellström, som spelade i BD för lääänge sen, var ute på turné samtidigt och sjöng Minnen av Aprilhimlen och sa "Anders, detta är till dig, för du fick aldrig se den blå aprilhimlen" och ibland slutar jag andas när jag hör den låten).
Jag har läst halva boken, det har tagit mig 2,5 år, för jag får panik efter varje mening jag har läst.
Mitt poparhjärta är större än vad jag visar ibland och jag kommer alltid längta tillbaka till den tiden. "Den här låten, det är egentligen en kärlekslåt. Men ikväll så handlar den om oss. För att, eh.. Det finns ingen tid för oss kvar. Detta är No time for us."