because you're the only hope for me

Det känns som att jag har fastnat under golvet. Jag får panik, för jag gör ju inget. Det handlar inte om att jag inte kan festa, att jag inte kan äta, att jag inte kan komma in någonstans för att 20 års gränsen hindrar mig. Det handlar om att jag hade kunnat göra något. Jag hade kunnat vara någon annan stans. Jag hade kunnat ta tag i saker. Men det har jag uppenbarligen inte gjort, för jag sitter ju här. Hur har jag kunnat vara så dum och bara suttit och väntat på att livet ska börja, på att livet ska komma till mig. Det funkar ju inte så, har jag inte fått lära mig det i 18,5 år nu?
Jag är rädd för att ge mig ut ensam, jag vill inte, jag vågar inte. Jag vill ha någon trygg fin bredvid mig. För vad händer sen? Jag vill inte fastna här. Jag vill inte sitta i Åkarp eller Malmö eller Skåne eller kanske Sverige överhuvudtaget. Men att flytta någonstans känns samtidigt helt omöjligt. Jag vill inte lämna min lilla mamma och jag kan faktiskt säga att det är nog det som skulle ta emot mest. Lämna hemma. Jag har, som jag skrivit förut, hela livet planerat framför mig. Jag vet vad jag vill uppfylla livet med, vilken känsla jag behöver.
Ja, efter studenten kommer jag åka på en jorden runt resa, men jag känner mig själv, jag vet att jag kommer må jättedåligt när jag kommer hem. För sen har jag inget planerat. OCH JAG KAN INTE LEVA SÅ. Jag kan inte bara ta dagen som den kommer, det måste finnas något där att kämpa för. Och jag önskar att jag hade så många olika liv, för jag vill göra så mycket. Och när jag kommer hem från resan, vad kommer finnas kvar här då? De flesta har åkt vidare på annat, för folk har det fixat för sig. Alla har ambitioner och drömmar de följer. Jag vet inte ens vad jag vill. Jag som alltid hade drömmar. Förr. Nej. Nu har jag inte det längre. Jag vet inte längre. Jag vill att mitt liv ska kunna pekas ut i böckerna, finnas på kartan, existera i framtiden.
Men ändå sitter jag framför datorn. Helt jävla hopplöst, dåligt och jag vet inte vad. Jag är så besviken på mig själv, för jag har haft möjligheterna. Jävla fegis Linn.