Jag sitter i skolan och kollar på Britain's Got Talent på youtube och gråter som en gråtande kokosboll. Det är så fint! Alltså, jag menar Susan Boyle, Paul Potts och lilla Connie Talbot. Både på Boyle och Potts tänker domarna och publiken att det är någon med lite dålig verklighetsuppfattning och att dom inte är speciellt attraktiva gör uppenbarligen inte saken bättre. Men sen strömmar det ljuva underbara fantastiska toner ur deras strupar, och man vill typ lägga sig ner på marken och dö. Och Connie var bara ännu en unge som kunde sjunga, men sen gör hon I Will Always Love You i stort sätt lika bra som Whitney Houston. Jag blir helt tagen och bara gråter.
Katta tycker att jag är konstig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar