spin me round again and rub my eyes

Om det inte vore för att jag ser helt mongo ut i mittbena hade jag nog haft det.

Jag beundrar människor som kan skriva offentligt om sin skit, som kan acceptera att så är faktumet. Alltså inte vad de hatar med sig själva, för det kan i stort sätt vem som helst och det är egentligen bara för att få uppmärksamhet.
Men människor som kan skriva uppriktigt att de inte fattar varför de inte har någon att dela ömsesidig kärlek med, människor som kan skriva just varför de mår dåligt.
Det kan inte jag, inte i en offentlig blogg. I min blogg visar jag den sidan av mig själv som jag vill att alla andra ska se. Känner man inte mig har man ingen aning om att detta är en jätteliten del av mig. Men de delar jag inte visar är delarna jag inte gillar och kanske ibland skäms över. Jag skulle aldrig skriva att jag börjar bli desperat efter kärlek, eller om att jag mår dåligt för att jag ätit chips när jag borde låtit bli. Jag nämner inte heller speciellt ofta att jag har löshår, just för att jag vill skapa den bilden av mig för andra om hur jag egentligen vill vara.
Det hela är ganska sorgligt, lite som att jag redigerar mitt liv. Jag redigerar bort de fula sakerna, de fula tankarna och de fula bilderna.
Jag kan berätta saker som jag väldigt sällan berättar för någon. Jag drömmer om ett liv med blommor på dagarna och virvlande färger på nätterna. Det ska stickas i näsan från doften av blommorna och på nätterna ska färgerna vara så starka att de lyser upp mina tapetserade väggar. Det ska alltid finnas blommor, kanske en tomatodling också i mitt köksfönster. Min balkong är som en oas där man kan höra trafiken tjuta om man lutar sig över räcket, men håller man sig innanför känns det som att världen sjunger för än. Min säng står mitt i rummet och i min säng kan man sova tolv personer. Tolv personer kan ligga hur dom vill i min säng med string gavlar och blå och vit randiga lakan. Om jag skulle vela hade jag kunnat gå in i min garderob för att se hur hela kvällen målas upp för mig vilket plagg jag än väljer. När jag flänger ut genom min lägenhet med fyra meter i tak, smäller jag i dörren så att kristallkronan i min hall nästan ramlar ner. När klockan är elva sitter jag på en rökig jazzklubb med hes rökröst och dricker rött vin, för att jag tycker det är gott. Färgerna där inne är mörkröda och smaragdgröna. När klockan är ett dricker jag något helt annat någon helt annanstans där färgerna virvlar. Jag virvlar, färgerna virvlar och livet virvlar. Aldrig står jag still.
När klockan är fem ramlar vi hem, jag och mina elva kompisar som ska sova i min säng. Men jag är inte beredd på att sova än, så jag lägger mig i mitt smått melankoliska badkar, sätter igång Donnie Darko soundtrack på vinyl, tänder en cigg och dricker whiskey, bara för att jag tycker att det är gott.