16 minuter kvar till julafton. Förra året blev jag bombaderad med sms klockan 10 på morgonen (alla blev väckta då, självklart jag också när det surrade konstant i mitt öra). Alltså vi pratar om 30 sms. I år får jag nog typ 5. Fyfan vad sorgligt och fyfan vad jag hatar mitt liv ibland. När hände detta? När blev jag en såndär som ändå finns men inte på riktigt.
Mitt hår är ganska kort och ungefär hälften är bortslitet, yeeeeej. Och färgen fastnar inte på bild. Och jag orkar inte engagera mig. Och jag typ halvdör. Jag kommer nog dö inatt. Imorgon hittar dom mig i mina egna spyor och har dreglat på kudden. Hahahahaha, fast det sista gör väl alla.
Alltså misstolka inte mig, jag är inte emo. Inte i sinnet i alla fall. Nej, inte utsidan heller, vad folk än säger och tror. Jag vet faktiskt inte vart jag ville komma med det där.
Kanske borde vi yttra oss innan det är för sent. Även om vi är rädda.
Jag upptäckte idag att jag är en Peyton. Jag som alltid velat vara Brooke, som alltid tyckt bäst om Brooke. Men egentligen har vi ingenting gemensamt, inte i mitt huvud i alla fall. Eller är jag all about the fun? Jag vet inte längre, jag fattar ingenting längre. Peyton är i alla fall inte all about the fun. Hon är all about life, och ibland undrar jag om jag börjar tappa mig själv i livet. Jag lyssnar mycket på The Strokes - What Ever Happened och jag gillar texten mer än något jag gillat på länge. I want to be forgotten, and I don't want to be reminded. Jag vet inte om jag vill bli glömd, men jag tror inte det. Men jag tror att jag vill att folk ska se mitt clown ansikte och inte mig som person. För mitt clown ansikte är Brooke. Men jag är Peyton. Vafan, är det någon som fattar? Jag vet inte om jag fattar längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar