Okej, jag sitter och går igenom min bilddagbok. Vissa saker minns jag inte alls, men de mesta förvånar mig.
Den här dikten var sorglig. Eller dikt och dikt, det skulle jag nog inte vilja kalla det. Men vad det än är, så är den egentligen ganska sorglig.
snälla ställ frågor,
ge mig svar.
håll mig hårt,
hoppas på en sorg.
ge mig hoppet tillbaka,
ta det onda ifrån mig.
tysta demonerna,
ge mig musik.
andas hitåt,
dina andetag är heliga.
ge mig luften runt om dig,
för inget är så viktigt som du.
luften trycker,
mina öron piper.
jag hör inte mitt eget skrik.
hallå, hallå, ekar det?
nu tjuter det verkligen.
ge mig tinnitus,
det verkar bättre.
ta mig till det glittriga,
happy people never fantasize,
ge mig cookie.
se mig, hör mig,
jag ber dig.
mitt hår är snart svart nu
och mina öron hör inget längre.
mina ögon lyser och min mun gapar.
finns det något mer jag borde veta?
JAG SA ANDAS HITÅT!
det är mig du ska se.
dina andetag håller mig levande.
nu är demonerna nära.
nu piper öronen.
höj musik snabbt.
skynda dig,
jag faller i trasor.
andas, andas, andas.
Jag vet vad det är för känsla jag pratar om. Den där ångest-lämna-mig-inte.
Sen bilden, det var när vi flyttade från vårt första hus i Åkarp, då skrev jag det under fönsterbrädan i mitt rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar