Dom sa till mig, far inte till Stockholm
För du blir aldrig mer den samma
Vart fan hör jag hemma? Sure, där dom jag älskar finns. Men va? Då bryts inga mönster, inga rutiner. Samma människor, bara olika platser. Ser det likadant ut överallt?
Men du, du lutade dig på mig när du var svag
Och jag hjälpte dig igenom dag
Jag var där för dig när du var ensam
Och jag var där för dig när du var ledsen
Om jag åker iväg, kommer ni minnas mig då? Kommer ni höra av er till mig på samma sätt som nu? Kommer jag finns med på eran lista och vara ett av alternativen att ringa mitt i natten?
Och det känns som jag gett allt jag kan ge
Ändå har jag inte hittat vad jag letar efter
Det värsta är att jag tror att jag är en såndär person som folk glömmer efter ett tag. Inte för att jag är tillbaka dragen eller inte ger intryck, utan för att det finns så många personer som är jag som. Som lätt ersätter mig. Och det är jag livrädd för.
Men Stockholm blir aldrig min stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar