Det är höst. Officiellt höst. Jag gillar det stenhårt.
Visserligen blir allting mörkare på hösten. Jag sätter inte på mig färgglada kläder (precis som att jag någonsin gör det)eller sminkar mig färgglatt (hahaha aldrig det heller). Det blir mörkare tidigare på kvällarna, dagarna blir kortare och solen syns mer sällan. Även tankarna blir mörkare på hösten. Men ändå gillar jag det.
Det är på hösten man antingen svettas eller fryser. Man får lov att vara jätteglad och man får lov att vara jätteledsen. Det är höst, så det är okej. Man får sätta på sig stora mysiga halsdukar och det är okej för ett julfreak som mig att börja planera inför julen (även om jag börjar med sånt på våren).
En av de bästa sakerna som officiellt är bra med hösten är att man slipper alla fötter. Folk drar på sig strumpor och jag slipper äcklas av någons krokiga tår eller beniga fötter när jag är på stan.
Men trots alla fina saker med hösten blir jag ledsen varje höst. Hösten är alltid början på något nytt. Nyårslöften är för mesar, det är på hösten det händer. Nu har solbrännan försvunnit (även om min hänger kvar i ett halvår, FÖRSVINN!!!) och allting är grått, vitt och kallt. Och när solen väl tittar fram är den vit och alldeles för varm i det kalla vädret. Och regnet blöter ner min stickade halsduk så att den börjar lukta blöt hund och min panna blir rosa randig. Mössor funkar inte alls, jag ser bara ut som en säl.
Men ändå är hösten fin. Precis som alla andra årstider egentligen. Men sommaren är så uttjatad att mina öron blöder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar