Melodifestivalen 2009. Jag var 17 år och skulle på Siestafestivalen med Katta, vi satt i bilen och lyssnade på Tingeling om och om igen, åt jordgubbsremmar och studdsade upp och ned. Vi hade lyckats köpa ut folköl till första kvällen och dagen därpå skulle vi få några liter vodka var. Jag hade äntligen slutat tänka på honom, killen som brutalt hoppade på mitt hjärta och solen sken. När orden "dancing bear" sjöngs i låten skrek vi av skratt och gjorde robotdansen som sedan övergick i mediedansen genom att vifta med fingrarna och hoppa hysteriskt.
Under festivaldagarna vräkte regnet ned, ibland haglade det och ibland sken solen. Vi åt mjukost- och nutellamackor, spädde ut vodkan med vatten när läsken var slut i hopp om bättre smak (funkar inte), såg Placebo längst längst fram, skrek EVERY YOU EVERY ME, dansade sönder min fot under Röyksopp (speciellt när Karin Dreijer klev ut på scen), grät under Anna Ternheim, skakade rumpan till Navid Modiri & Gudarna, hånglade med killar och tjejer, blev dränkt i ett vattenfyllt tält, träffade en kopia av mig själv, skrattade hål i magen och var full på livet.
När jag träffade dig skrek du av skratt och satte på denna låten. Jag blev sentimental och tänkte på bilfärden till Siesta, alla timmar i klassrummet på Medie när vi stod på borden och hade så hög volym att Malmö Högskola bad oss sänka och alla luncher i cafeterian när det var discohour. Tänkte att du inte alls har samma minnen till denna låten, och vilket annorlunda liv du har levt. Hur åren innan vi träffades har varit så otroligt olika varandra och hur våra erfarenheter och liv har och ser olika ut.
Men sen inser jag att trots att du inte vet och jag inte vet och att vi inte då heller visste, så skriker vi av skratt när vi sätter på denna låten. Även om jag mediedansar och du, ehm, studdsdansar(?), så är det fantastiskt att jag har dig som känner samma sak när du hör den. Och det är en av de bästa sakerna med dig, att det vi har nu är det som betyder något.
1 kommentar:
LINN!
Ibland tänkter jag att Medietiden var det bästa som hänt mitt liv, och ibland tänker jag att det är skönt att det är över. Men så ibland, som inatt, när jag utan anledning knapprar in "suck" i adressfältet och din blogg kommer upp (och nej, jag skriver inte suck för att hamna på någon härlig porrsajt) så känner jag mig lite sentimental. Lite sådär att jag saknar tonårsversionerna av dig och mig, påväg till siesta med alldeles förstora drömmar om livet.
Mycket blev inte som det skulle. Mycket gick åt pipsvängen. Men samtidigt blev vissa saker bättre än väntat.
Jag saknar lite oss. Sådär som när du tvingade mig att skaffa blogg och facebook och allt annat för att hänga med i cyberspace. Hur jag ibland frenetiskt försökte se hur du mimade det du precis sagt efter att du sagt det UTAN ATT NÅGONSIN SE DET! Så frustrerande.
Haha
Det är ett helt gymnasie sen vi gick på Media. Hur galet stora är vi inte nu?
Sakanr dig schinnet
Skicka en kommentar