Ibland får jag panik när jag ser hur folk omkring mig börjar planera, fixa och dona för sitt liv efter det här. Hur det har kommit en bit på vägen liksom. Sen läser jag bucket lists, både bra och dåliga, och känner att jag kanske måste göra en sån. Mest för att fatta själv vilken riktning jag borde gå mot. Men när jag väl sitter där stirrar allting alltid tillbaka på mig och då måste jag alltid skratta åt mig själv.
Förr fick jag alltid för mig att jag egentligen mådde som bäst när jag mådde som sämst. Att det var då jag var så mycket Linn som jag kunde bli. Så ibland strävade jag efter att lyckas fånga min desperation, nappade åt mig av allt och åt alldeles för mycket mat. Bara för att kunna må dåligt och bli Jag. Men sen insåg jag, vem vill vara Peyton när man kan vara Brooke?
Jag måste gång på gång intala mig själv att jag inte är sådär som jag kanske ibland tror att jag är. Jag är ingen människa som kan planera en framtid, jag planerar 10 olika. Att skriva en bucket list är det sämsta jag kan göra, för jag kommer inte uppfylla ens hälften, för om två minuter kommer jag inte vilja uppfylla de längre. Jag ändrar riktning i mitt liv konstant, jag är för rastlös för att kunna gå på en väg hela tiden. Och alla dåliga saker jag har samlat på mig genom åren för att uppnå min egen Peyton, gör jag mig successivt av med. Just därför att jag vet att jag egentligen är en Brooke (i alla fall fram till fjärde säsongen).
Det enda jag har på min bucket list är att jag vill dö med ett leende på läpparna och vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar