Jag börjar bli trött på att bli så manisk och gå in i mina tempel av olika världar.
Ibland ligger jag och gråter för att jag inte fanns då, eller att världen jag har skapat inte finns på riktigt. Jag är så trött på det, på att falla handlöst förälskad i något och sedan bli helt handikappad.
Men det är så magiskt, så fantastiskt och det finns inte längre.
En gång låg jag hemma en hel helg och grät för att jag aldrig skulle få Paul McCartney. Jag kunde inte sluta gråta, för det kändes som att någon slet i mina nerver, i mina vener och att mitt blod endast pumpade för honom. Sen gick det över lite, men jag får fortfarande panik ibland när jag inser hur fruktansvärt fin han är.
När jag inser att det är The Beatles går det sönder igen. Och detta händer gång på gång, för jag får nya uppenbarelser hela tiden.
The Beatles, 1960 talet, 1990 talet, Nirvana, The Smiths, Broder Daniel, hippie arean, Marie Antoinette tiden är bara några saker. Jag går bara sönder. Jag orkar inte vara så fruktansvärt intensiv hela tiden, det börjar ta kol på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar