to you

Det värsta är att den obehagliga känslan inte försvinner. Jag har ingenting att göra, jag bara sitter här. Det känns hela tiden som att jag missar något stort, men jag vet inte i vilken riktning jag ska kasta mig för att hinna ifatt det. Ena stunden känns allting så klart, så riktigt, så äkta. Andra stunden är det åter ett virrvarr av saker.
Jag berättade för en etta igår att jag har läst hennes blogg några gånger och tyckte att den var jättefin. Hon satte sig ner på marken och började gråta och sa "det är det finaste någon har sagt till mig, någonsin".

Jag älskar när man lyssnar på en låt och den bygger upp något. Som när man leker klappleken raketen. Man börjar klappa långsamt, sen går det snabbare och snabbare och fötterna hänger med. Tillslut exploderar allt i ett skutt upp i luften och leken är över. Så gör vissa låtar, de bygger och bygger och sen exploderar dom. Det är som att uppleva ett ultimat klimax i några sekunder, alla hårstrån står rakt upp, en form av desperation infinner sig, samtidigt som kroppen arbetar på högvarv. Ibland släpper allt, tårarna rinner i några sekunder och kroppen skakar. Ibland tar man själv ett glädjeskutt och ibland måste måste måste man sjunga med. Jag saknar att få samma kick av livet, av en person, av någon man älskar.

Utöver det så tycker jag mycket om min lilla Katt. Och då menar jag inte den som går på fyra ben, utan den som anser sig själv vara en dålig chilenare.