Jag vill ofta bort härifrån. In i en tidning, upp på ett tak, till ett annat land, in i en annan kropp, in i en film, bara bort. Och jag önskar mig skog. Jag avskyr skånes landskap. Det bästa med att komma hem till småland är skogen.
Såfort något är bra, såfort något är fint så händer något med mig. Jag måste klippa av det, jag kan inte vara kvar. Jag trycker det ifrån mig så att det slipper göra ont senare.
Ibland tror jag att det är bra att må dåligt, att det tar fram det bästa i mig. Men när jag väl sitter här och önskar mig ett liv långt ifrån detta, så förstår jag inte vad som är så fascinerande med att vara deprimerad. Jag förstår inte varför folk söker efter en diagnos att ställa framför sig, för det är inte kul. Någon gång kommer detta ha ihjäl mig. Det känns ofta som att jag inte riktigt hör till, jag sitter ofta i en annan värld och jag låtsas ännu oftare att jag lever i den världen och lever mitt liv efter den. Tills verkligheten kommer ikapp såklart, så är det alltid för alla.
Jag vill aldrig till skolan, jag ser bara hinder hela vägen. Men när jag väl kommer till skolan lägger sig lugnet. Jag tror att det är det enda som får mig att hålla ihop och funka just nu.
Ibland så saknar jag dig så mycket att det känns som att jag ska förblöda inifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar