Jag måste erkänna att jag är ganska vettskrämd över att vara ensam hemma i över tre veckor. Att jag dessutom ska till Arvikafestivalen och sitta på en festivalbuss i 9 timmar gör inte saken bättre, då min mamma inte kommer stå och vinka av mig eller hämta mig och laga god mat till mig när jag kommer hem. Visserligen är pappa hemma, men jag måste vara hemma hos mamma eftersom vi har tre katter att ta hand om. Det längsta jag varit ensam hemma var förra midsommar med Katt i tre dagar och det var ganska lugnt och fint. Sen även förra höstlovet i tre dagar tillsammans med Elli, men då låg jag mest i feberdrömmar (hade en allergichock mot kvalster, så jag hade halsfluss fastän det inte var halsfluss och 40 graders feber) och sov på Elli.
Det ska bli kul också, självklart. Men jag är en sån människa som tycker att ensamhet är överskattat förutom runt vargtimmen. Kajsa kommer inte hit förrän imorgonkväll och mamma och Henrik åker på förmiddagen imorgon och jag vet om att jag kommer ligga hemma och gråta, så jag ska försöka ta mig in till stan och vänta på Kajsa (fastän det ska bli typ 30 grader imorgon).
Öhe, ja, jag har extrema sånnahär "people always leave" känslor. Jag försöker bota dom med att kolla på serier och ser hur bra folk har det med sin självständighet. Men det går bra i typ tre minuter, sen crashar jag. Vad ska det bli av mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar