it's not grand

Jag vet kanske inte riktigt vad jag tycker om. Människor är, tråkiga? Ingen har drömmar som slår in, ingen gör något vettigt. Alla gör som de förväntas göra av samhället, sina föräldrar, sina pojk och flickvänner, genom vilket kön de har, genom sina åsikter.

Ta mig, jag förväntas att ogilla USA eftersom pappa var där halva min uppväxt och enligt statistiken är det extremt sällan som skilsmässobarn tycker om båda sina nya extra föräldrar. Eftersom jag är uppvuxen med katter är det självklart att jag blivit en kattmänniska och när jag gick på högstadiet kände jag mig utanför och bytte stil helt för att sätta ett utropstecken på det hela.
Jag är född tidigt 90tal och borde därför resa världen runt, eftersom alla ungdomar gör det nu. I och med stilbytet på högstadiet var det menat att jag skulle fortsätta gör något revolutionerande och välja en alternativ skola som mediegymnasiet där jag automatiskt träffade människor som hade känt sig precis som jag. Efter närmare eftertanke så visar detta tydliga tecken på att jag gör allting precis som min moder gjorde det, den enda skillnaden är att jag dricker för att bli full, hon gillade whiskey redan som 17 åring.
I och med ensamheten som jag då har känt under hela livet är det självklart att jag inte känner att jag förtjänar så mycket, och låter därför människor köra över mig samtidigt som jag klänger mig fast vid deras ben medan skinn och kött ryker från mina armar. När jag senare upptäcker makten att kunna köra över andra är det något av det bästa jag vet, då jag överlägset alltid vinner.
Någon som jag, som behöver såpass mycket uppmärksamhet, borde skaffa ett yrke då jag gör min röst hörd. Kanske som politiker, programledare, författare, journalist, radiopratare, etc.
Antagligen har jag även ett starkt band till musik och saker som finns hemma som får mig att känna mig trygg efter hela ensamhetsgrejen jag genomgick. Att kunna fantisera sig bort är även en sak jag borde ha gjort mycket under mina år, jag är nog expert.
Någon som jag kanske har problem för att alltid stå upp för sig själv, men har lärt sig att härda ut. Någon som jag har nog blivit ganska duktig på att ljuga men får fortfarande dåligt samvete.

Det där är exakt hur jag borde vara. Och jag tror att jag vet varför jag har så lätt för att gråta nu för tiden.
Är det inte sorgligt?