Min katt ligger bredvid och spinner på det mest egendomliga sätt jag någonsin hört. Hon typ, puttrar?
Jag behöver något att se fram emot. Någon som gör att jag kan känna att jag lever sådär lite extra. Jag behöver träffa Wici, jag saknar Wici. Den här vintern är det 5 år och jag måste träffa henne. Jag behöver träffa henne.
Det är så patetiskt, det enda jag kan komma på som jag kan se fram emot just nu är nästa helg då Elli bor här. Ja, och jag träffar ändå den här människan i stort sätt varje dag. Jag längtar efter att få någon ordning på allting. Hela min spontana sida har tagit över fullständigt och alla mina gamla rutiner har faller isär och det funkar inte. Men jag är kass på att sätta mig själv som prio nummer ett, jag lägger hellre tiden på mina kompisar. Även om man inte uppfattar mig för att vara sån. Jag trycker undan det gång på gång men empati är nog ordet som förklarar mig bäst i detta sammanhanget. Empati är en av mina bästa kompisar men också en av anledningarna till all jävla ångest, panik och mörka tankar. Och jag vill inte komma för nära och inte heller för långt ifrån. Vart fan är den där linjen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar