Dricker mjölk, äter choklad, lyssnar på musik och inväntar den där söndags harmonin, samt ångesten och upprymdheten av att känna att bara jag är vaken i hela världen.
Jag vet inte om jag tycker om det eller inte. Ibland tar jag sömntabletter för att slippa känslan, men ibland sitter jag vaken för att invänta den. Ensam.
Är det inte otroligt hur folk dras till varandra? Som har försökt gång på gång, och fastän det har gått åt pipsvängen så är banden tillräckligt starka för att de ska dras tillbaka igen. Men bara för att man känner samhörighet och längtar efter personen betyder inte det att det är rädd att dras tillbaka igen. Ibland måste man klippa banden fastän det gör ont.
Allting gör ont, ju äldre jag blir desto mer ont gör det. Jag kan vakna mitt i natten av att det gör ont och flummar efter en sömntablett för att slippa ligga med ett tomrum i magen.
Men sen finns det den kärlek som är omöjlig, men som ändå inte slocknar och brinner hela livet ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar