Det är vid sånnahär tillfällen jag funderar på att trycka in en spruta i armvecket och låta ödet göra sitt. Bara för att få tiden att gå. Jag kan inte hantera mig själv längre. Mellan mig och världen är en trettiosextusen meter hög stenmur, något varken högklackat eller redbull kan hjälpa mig att komma över.
Jag har en aura runt ögonen. Det skimmrar och glittrar. Det har ett namn och heter migrän. Hej migrän. Hej ångest. Hej panik. Hej sömnlös natt. Hej misslyckande. Hej ensamhet. Hej Linn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar