THE-QUIET-SCARES-ME-CAUSE-IT-SCREAMS-THE-TRUTH

Jag älskar videon. Kläderna, sminket, inredningen. Synd att man inte lägger sången på huvudet. Jag var tvungen att leta upp texten för att kunna ta den till mig. Den var bra, kände igen mig. Orkar inte dra hela grejen om att det känns som att hon sjunger om mig, jag menar, eftersom hon nu sjunger om något jag känner igen mig i, så känner sig säkert en miljon andra tjejer också igen sig i det.
Men visst, jag önskar väldigt ofta nu för tiden att jag inte blev ihågkommen som den där högljudda tjejer som alltid skrattar och som man alltid kan räkna med. Som inte utelämnar något och om gärna deltar i allt. Hade varit skönt om någon för en gångs skull såg mig som en tjurig, barnslig liten ungjävel som inte orkar ta tag i sitt liv.
Jag är så jävla trött på mig själv. Jag älskar att vara uppe hos Folke, då blir jag neutral på något sätt. Här hemma vet alla hur Linn är, och det går inte att spela på någon annan visa längre. Och jag måste visa mognad och rätthet, sånt slipper jag när jag är med Folke. Jag är så trött på den sidan av mig själv så jag vill kräkas på den.
Och jag har även kommit fram till vilka personer jag trivs bäst med. Jag trivs bäst i sällskap där jag är på samma nivå som den andra. Att jag vid vissa tillfällen och vid vissa ämnen är mycket mer vuxen och mognare, men att den andra personen vid vissa tillfällen och ämnen är mognare och vuxnare än mig. Då känner jag mig behövd och sedan vet jag att jag kan luta mig tillbaka på den personen om jag vill. Det kanske är ett elakt sätt, ett utnyttjande sätt. Men jag tror alla funkar så. Man ger inte för att inte få något tillbaka. Människan är helt enkelt egoistisk, och jag är inte ett undantag.