Jag fattar inte grejen med varför man ska ogilla Carolina Gynning. Nu ska jag skriva en såndär grej som känns jätte klockren för mig men är jättekonstig för andra. Som ingen egentligen bryr sig om, för varför skulle någon? Jag sitter här i feberyra och inser nu äntligen, efter flera år, hur jag känner gemenskap med Carolina Gynning. Gapig, högljudd, flummig, utåtriktad, asgarvande, glad, all over the place - det finns det ungefär en miljon till tjejer som är (flera av mina kompisar). Och hela charmen försvinner när personen i fråga inte pratar skånska (jag). Inte heller är det ångesten, negativ/positiv energi grejsen som hon sysslar med. Där känner jag inte igen mig alls.
Nej, det är snarare att det är samma besatthets känsla. Jag är stundtals helt besatt av grejer. Inte att min mobil är min älskling eller en låt eller något sånt. Snarare stilar, årtionden, revolutioner, ikoner och allt som hör till. Jag kan försjunkna i det helt, fast bara under korta perioder, som någon månad eller något liknande. Och jag känner ingen som förstår mig när det kommer till det. Men nu, när jag gick igenom Gynnings bildarkiv på planetgynning.com, så insåg jag att det blir hon också. Helt uppslupen och går in i andra dimensioner i sitt eget huvud. Precis som jag.
Detta makes all the sense in the world för mig. Hahahaha, men det är ganska knäppt, jag vet.
