my therapist says not to see you no more, she says you're like a disease without any cure

Ni vet den där ohejdade gråten när tårarna rullar och ögonen blir så streck och ansiktet där den där grimasen man verkligen inte vill se någon annan göra, för den är så hjärtskärande att man väljer att titta bort varje gång för man vet hur det sticker till långt där inne av rädsla och ångest för att man vet att det lika gärna kunde hända än själv? I mitten av allt är det så vackert. Att vi inte har glömt bort att vi faktiskt finns och existerar och inte är en produkt av mänsklighetens alla knep, hur vi förskingrar oss och glömmer bort att jag som person faktiskt också är viktigt. Någonstans där vill jag komma åt och röra vid. Röra, känna, smaka dina tårar. Veta att du finns, du är där.
Jag vill rädda och försvara dig från allt det onda. Jag vill hålla för dina ögon och bara visa dig regnbågar och enhörningar. Ibland är det faktiskt så vackert och simpelt. Jag ser inget fel med att blunda för det onda, ibland är det den enda utvägen. Det enda som får mig att se att hoppet finns kvar.
Hur illa jag än tycker om människor och hur onda dom än är, så är det egentligen det enda vi alla strävar efter.