du förstörde mig.

Jag känner mig så patetisk när jag tänker på dig. Hur jag kunde låta dig stampa på mig när jag låg på marken och grät och nästan slängde mitt hjärta på dig. Jag fattade ingenting då men nu ser jag allting så klart. Och det värsta är att jag fortfarande hatar henne. Jag hatar henne så mycket att jag ibland blir arg. Det var fan inte synd om henne och det var fan aldrig synd om dig.
Det känns lite som att jag aldrig kommer att gå vidare. Jag är fucked up när det kommer till killar, dom äcklar mig och efter en vecka vill jag aldrig se dom igen. Jag litar egentligen aldrig på att människor kommer finnas där när jag vänder mig om. Jag vill veta varför du ljög. Varför du aldrig sa att du kysste henne. Varför du ljög när jag frågade om det fanns någon annan. Varför du låtsades som att jag inte existerade dagen efter. Varför du blev tillsammans med henne två veckor senare. Varför sa du aldrig förlåt?