Javisst tror jag på kärlek, även om jag ofta ger sken av att inte göra det. Ska sanningen fram så är jag en sån där hopplös drömmare, en sån liten tönt som läser kärlekstexter, gråter när studenterna sjunger i Lund 1 maj och skriver små lappar om drömmar och förhoppningar som jag gömmer i en låda under sängen.
Allting blir så mycket lättare när man är kär ömsesidigt. Det räcker med att vara i närheten av personen så blir man tillfredsställd. Saker såsom innan-man-somnar-sex och god-morgon-sex är bara pricken över i:et (fast hade man försökt visa det i photoshop så hade man nog bara gjort en massa fjärilar i olika färger). Det finaste är att vakna bredvid den där personen och höra "du är nog det sötaste jag har sett". Eller att vakna mitt i natten och känna en arm runt midjan. Det räcker, då är man lycklig.
Men nu får jag kämpa och leta efter lyckan. Efter ett tag början den kosta pengar, hälsa och stolthet. Men varför uppfyller jag inte drömmarna och förhoppningarna? Jag är 18 år gammal nu och har en jävla förmögenhet på banken, men fortfarande sitter jag på min röv och klagar. Är det den där känslan vi alltid rynkat på näsan åt som har skridit in i min kropp? Den känslan som gör att man känner ett ansvar, att man måste ringa jobba samtal, att man måste fixa med banken alldeles ensam, att man får dricka alkohol och köpa cigaretter helt själv.
Jag vet faktiskt inte vad jag vill ha sagt. Men det känns som att jag har plikter jag måste utföra innan livet sätter igång. För jag intalar mig om och om igen att livet inte har hunnit sätta igång än. Men vad jag gör då? Jag super, går i skolan, skrattar, sjunger, dansar och betalar för min lycka. Jag fattar faktiskt inte. Men min förmögenhet på banken måste gå till skola, utbildning och bostad. Inte ett boobjob eller en utlandssemester. NÄR SKA JAG FÅ LEVA DÅ?
Jag vill vakna en natt med en arm runt min midja, jag vill bo någon annanstans där det är högt i tak med kristallkronor och stora fönster som man kan sitta i. Men jag vill också har bra betalt och ha en bra utbildning. Måste jag välja?
Jag funderar lite på att skita i alla plikter. Göra det som gör mig glad. Morfar kommer inte bli glad då, men morfar har redan levt sitt liv. Jag ska fortsätta gråta när studenterna sjunger i Lund, för jag är en människa som gråter när jag tycker saker är fint och vackert. Så jag får även gråta när jag läser om Kent och jag får gråta när jag är ledsen. Men samtidigt ska jag genomföra lite av dom där plikterna, för annars skulle jag inte längre ha något att drömma om.
Och helt ärligt, är det inte drömmarna som räddar oss från allt det onda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar