Idag för exakt tre år sedan, hände en av de jobbigaste saker jag någonsin varit med om.
Hittade mitt lunarinlägg från det
Friday, the worst ever Lör 16 dec 2006 00:46 (Uppdaterad Lör 16 dec 2006 22:01) Övrigt, 32 läsare totalt |  |
00.47
Idag var jag med Nicole, patte & anders. Vi åkte rut på anders moppe. dom tre skulle ta en varv runt kvarteret, jag hör en krash, jag kutar dit. ser anders & patte ligga ner på marken. moppens motor är ff igång. fullt med glas överallt. min första tanke var "VAFAN ÄR NICOLE?!" men nicole är påväg därifrån. haltande. en tjej skriker till mig att springa efter henne. jag ber emma ta med henne hem till mig och hjälpa henne. jag stannar hos anders & patte. böjar bli mycket folk där nu. ngn ringer ambulancen. några kramar mig. vet inte vilka det var. anders hade ont, väldigt ont. patte frös såtilloch med tårna darrade. jag satt ner på huk framför dom. 5-7 m därifrån låg moppen. jag trodde först patte hade svimmat, men det hade han inte. sen kom ambulancen. då släppte chocken. jag grät floder. jag grät, grät, grät och grät. brandmännen sa till mig att sätta mig i baksätet på brandbilen, så att jag inte skulle frysa. sagt och gjort. då grät jag ännu mer. sen kom en brandman och började ställa lite frågor. sedan blev det jättevarmt. polisen ville förhöra mig. var tvungen att ringa nicole. snabbt. hon var tvungen att komma. grät ännu mer. floder. gick fram till anders. han kämpade emot ambulancekillarna. han ville inte bli fastbunden. kollade på honom. han kollade tillbaka. rakt in i ögonen. han led. sedan gick jag bort till patte. han frös fortfarande lika mycket. bad mig lägga täcke över hans tår. försökte. lyckdes tillochmed få honom att skratta. sen log han. precis som att allting kommer bli bra igen. men det är svårt att tro när dom åker iväg med sirene ljusen på. att se dom fastspända på en bår. med skydd för nacken. så de inte kunde röra sig. att komma ihåg blicken. nicole fick också åka in till sjukhus. hennes rygg värkte fruktansvärt mycket. hon kunde inte gå. Pease out
21.49
Bilderna försvinner inte. Dom bara snurrar runt, runt, runt. Patte har fått komma hem. Nicole går på kryckor. Anders ligger kvar på sjukhuset. Han ska opereras på måndag. Jenny gav mig den hemska tanken ; tänk om inte operationen går bra ? Jag, Nicole, Fejros och min pappa var och hälsade på honom idag. Han mådde inte så bra, men jag tror han blev glad av att se oss. Vi gav honom en blomma och en påse godis. Fick en chock. Igen. Trodde inte han skulle må så dåligt. Att han inte skulle orka skratta. Att han bara drog på munnen. Det blev bara värre och värre.
Sov inte mycket inatt. Grät jättemycket. Grät när jag kom hem från sjukhuset. Jag orkar inte. Biderna av krocken, när Nicole sprang iväg, Anders ögon coh Pattes leende försvinner inte. Dom sitter fastklistrade i hjärnan. Bilderna av Nicole på kryckor och Anders i sjukhussängen som krigar om att försöka le mot oss försvinner heller inte. VAFAN ÄR DET SOM HÄNDER
__________________________________________________________
Update:
Jag garvade faktiskt lite åt min stavning.
| |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar