Jag tror att jag lever livet för en gångs skull.
Som jag skrev för något inlägg sedan så är jag väldigt ofta besatt av något. Jag ser ett mål, och tar inte blicken ifrån det förrän jag har lyckats. Sällan är det saker som ligger långt fram i tiden, för jag hatar att planera. Som i skolan, då har vi projekt hela tiden, vilket är utmärkt. Jag siktar på att göra projektet så bra som möjligt, och får MVG, bara för att jag enbart hade ögonen på målet. Nästa projekt brukar dock inte gå lika bra. Då kan slutbetygen vara nere på G igen. Det brukar vara för att jag blev så trött på skolan från förra projektet och har ögonen på ett annat mål. För en tid sedan bestämde jag mig för att bli värsta high tech bloggaren. Det gick svinbra i någon månad - tills jag tröttnade. Bestämde mig också någon gång för att bli modegalning. Det gick också jättebra - tills jag tröttnade. För ett år sedan hade jag rosa hår, vilket jag älskade. Uppmärksamheten och hårfärgen var skitballt - men jag tröttnade. Ibland bestämmer jag mig för att vara den socialaste ungen i hela Skåne, vilket jag är TILLS JAG TRÖTTNAR. Börjar ni se ett mönster?
Men nu tror jag för en gång skull att mitt mål är att leva livet. Att få ut så mycket som möjligt av allt. Dock börjar det kännas som att jag kramar de sista dropparna ur folk, men det kanske är värt det? Dessutom har saker jag strävade efter förr blivit en vardag istället. Bloggen skriver jag i när jag känner för det, ibland inget och ibland en massa. Mode och kläder liksom bara finns där i huvudet nu och det är sällan jag faktiskt analyserar över det, som många andra gör. Skolan har jag sommarlov från - tack och lov. Till hösten blir det nya tag.
Dessutom är det mycket jag inte hinner. Mitt liv har gått från bajskorv till korv sen jag började ettan. Så många nya dörrar öppnades och jag hinner inte med livet om jag ständigt ska tänka på alla mina besattheter (även om det är dom som har format mig, hehehe). För en gångs skull känner jag att jag nog är ganska lycklig. Självdestruktiv (gud vad jag älskar det ordet, not) har jag alltid varit, och det är något jag får dras med. Men för tillfället har jag mycket att le åt och lite att klaga på (dessutom lyckades jag snubbla över en klänning i äkta Lily Allen anda för 175 kr, INTE ILLA STUCKET OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV!).
Linn H., 17 year old is a deeply confused dreamer from Sweden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar