ett långfinger åt döden, vi gick över lik

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till

Vi blev som dom andra

Undrar om det är det jag är så rädd för. Att bli som alla andra, att sjunka in i den grå massan.
Skulle jag klara av att hantera det? Egentligen ska det räcka med att jag är jag. Men det gör det inte längre. Jag måste vara enastående om jag
bara ska vara jag. Men enastående orkar jag inte vara. Det orkar jag knappt i 10 minuter.
Jag tror att jag är livsrädd för att bli som alla andra.
Jag hoppas aldrig jag förlorar mig själv. Gör jag det, vill jag aldrig mer hitta tillbaka