Jag har tänkt jättemycket på kärlek de senaste veckorna. Förut behövde jag inte tänka på det, det var liksom bara där. Men nu är det inte det på samma sätt längre. Men jag är rädd för kärlek. Flera gånger frågar jag mig själv om jag någonsin kommer kunna bli kär igen. Det är underbart att vara kär, ibland känner man sig hög och ibland känns det som att man går på moln (kanske en "hög" känsla då). Men jag är rädd för att ge någon mitt hjärta och aldrig få tillbaka det. Lite klyschigt det där, jag ger honom mitt hjärta och han ger sitt till mig. Så har vi varsitt hjärta. Jag är bara rädd för att jag inte får hans hjärta tillbaka. Att han väntar på någon bättre att ge sitt hjärta till.
Men jag är en självdestruktiv person, speciellt när det kommer till kärlek. Fast jag försöker ta mig ur det.
Men det här med att man ska hålla föralltid. En kärlek som alltid kommer finnas där, att man alltid håller ihop. Finns verkligen det? Kan man älska, och bara älska den personen, i kanske 50-60 år? Finns sånt? Jag har fått en känsla av att när man skaffat barn och försöker bilda ett liv tillsammans, lösa ekonomiska grejer och vem som ska diska och vem som ska hämta barnen på dagis, att det är det som gör att förhållanden går i kras. Någonstans glömmer man varför man gifte sig eller skaffade barn från första början. Plötsligt är allting annat viktigare.
Nästan alla som skiljer sig, skiljer sig innan det yngsta barnet har börjat högstadiet, ibland innan skolan. Det brukar också vara då föräldrarna har börjat få en normal tillvaro, ekonomin blir stabil och barnen inte längre kräver så mycket uppmärksamhet. Då, eller innan, inser de att känslorna inte är lika glödheta längre, om ens heta. Och de är trötta på varandras tjat om räkningar och blöjbyten att de helt enkelt är trötta på varandra. När de äntligen får tid för varandra, behöver de den inte längre.
När den nya plastmamman eller plastpappan kommer in i bilden, har mamman eller pappan det redan en stabil ekonomi och barn som klarar sig ganska bra själva. Då kommer inte allt vardagstjaffs på samma sätt. Sånt har redan passerat.
Sen finns de såklart de lyckliga förhållandena också (som kanske egentligen inte är så lyckliga, men de ser lyckliga ut för skilsmässobarn). De som gifter sig, skaffar barn och dör tillsammans. Men även de förhållandena har kriser någon gång. Någon gång ifrågasätter de om detta verkligen är vad de vill ha. Sånt är aldrig solklart.
Så, är det lönt att gifta sig? Måste man visa för alla att man hör ihop? Borde inte hela Sverige, eller varför inte hela världen, införa bigami? Fast det förstås, jag hade kanske inte velat att min kille/man/sambo skulle knulla med en annan tjej i vårt sovrum vart tredje dag.
Men det är sånt som får mig att bli rädd för kärleken. Nästa gång jag blir kär, så ska jag se till att det är på riktigt. Och jag ska inte gifta mig förrän jag är 35 år gammal. Jag vill ha alltid klart för mig, inte snurra in mig i känslor som 30 åring. Enligt mina planer ska jag vid det laget antingen vara en jäkligt framgångsrik journalist eller berömd på något sätt. Jag ska även slippa all tonårsångest och jag ska ha testat att leva ensam utan att få panik på nätterna när jag faktiskt inser att jag är ensam. Jag vill även skaffa barn någon gång vid den tiden. Är det fortfarnade solklart när jag är 35, så gifter vi oss. Men inte innan. Det vore korkat. Det är vad jag anser. Kärlek är för knäppgökar, drömmare, Kalla Anka läsare, klädgalningar, fruktälskare, livsnjutar och helt enkelt för oss människor. Love makes you fly and I'm pretty high.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar