Vad är det som får oss att handlöst kasta oss in i våra känslor och gräva så djupt in vi bara kan? Att kasta runt alla tankar i huvudet och ge oss känslor att vrida, vända och överanalysera? Ständigt får människor sitt hjärta krossat för att känslorna inte var ömsesidiga. Ständigt gråter vi och säger aldrig, aldrig mer.
Men ändå är vi det ständigt ändå. Så jävla kära. Förvirrar oss in i tankar som är så långt borta och som kräver så mycket jobb att nå. Men egentligen ska det vara enkelt och simpelt. Komplicerade förhållanden är alltid komplicerade. Komplicerade = jobbigt. Jobbigt = man orkar inte. Så varför gör vi det så svårt? Och varför, varför i helvete söker vi efter kärlek igen? Är vi så självdestruktiva? All good things come to an end.
Men det som är så fantastiskt är hur alla dessa känslor blommar upp. Känslor som man inte visste att man hade, men som en person kan locka fram. En blick, en beröring eller bara en närvaro. Känslan av sockerdricka som bubblar i hela kroppen och som gör att allting i huvudet känns som varm kola sås. Känslan av fjärilar i magen och ett ofrivilligt leende på läpparna.
Jag är inte emot kärlek på något sätt alls, jag är bara försiktig. Jag tror på kärlek i alla möjliga former och färger. Men det krävs mycket för mig att bli kär. Jag är så jäkla rädd för att få mitt hjärta krossat. För jag vet, att så fort jag släpper spärren och släpper känslorna fria, så brusar de upp och jag blir så kär så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Därför aktar jag mig, för jag är inte typen som får nya känslor.
Men jag förstår inte katt och råtta leken. När någon måste springa efter den andra. Känslorna kommer inte komma senare, eller om ni bara försöker. Antingen är de där från början eller så finns de inte alls. Så vafan, ut med språket. Slutar det lyckligt, lär du vara lycklig. Slutar det dåligt, är det bra att du i alla fall har sagt det och stått för din åsikt. Andra fegisar kan ju gå och dränka sig. För ärligt talat är kärlek det finaste vi någonsin fått. Smutsa inte ner det.
3 kommentarer:
du fick precis ut alla ord och tankar och känslor som jag försökt i 1½ år. känner igen mig som fan.
fan vad bra! då betyder det att jag kommer någonvart med mitt skrivande. hehe, nejmen folk slösar med kärlek. fejkar, låtsas och är oseriösa. men sen får man inte heller glömma att faktiskt ta emot den när den väl kommer, och när den är fin. man ska faktiskt ha det bästa. alla har olika smak, så det finns garanterat någon för alla, även om alla väljer den bästa. (haha, diggar din nick!)
vettigt som fan!
Skicka en kommentar