Marianne gick nyss hem, vi har kollat på Twilight. Varje gång det var en scen med Robert Pattinson (vilket var väldigt ofta), vrålade jag "JAG SKA FÖDA HANS BARN!". Mjo, mina tidigare kändis crusher har varit Legolas (inte Orlando Bloom), Ron Weasley (inte Rupert Grint), Gerard Way och Henrik Berggren. När jag var yngre (när allting handlade om Legolas och Ron) så hade jag bara tankarna på hur söta jag tyckte de var. Gerard Way sjöng i mitt (dåvarande) favoritband och var liksom bara allmänt skitsnygg (och fyller år 4 dagar före mig, är gift med en basspelande Linn - jag är en basspelande Linn). Henrik Berggren crushen la sig förra hösten, i samband med att jag insåg att BD inte längre existerade.
Det viktigaste är att det är äkta. Alltså kärleken. Men jag har tänk på en sak: Vilket föredrar man? Att blir dumpad av någon och att den personen fortsätter sitt liv och träffar andra, eller att personen som man älskar och som älskar en tillbaka dör? Då dör personen älskandes än och kommer aldrig träffa andra, i alla fall inte på denna dimensionen. Så, hur egoistisk är man?
Jag syftar inte på mig själv, kanske egentligen inte på någon alls. Men det är så många som gråter och spiller flera månader av sin tid när det har tagit slut mellan sig och sin tjej/kille. Varför? Om det nu inte höll, så var det inte menat att hålla. Det hade inte hållit och ni hade inte gift er. Visst kan det kännas som ett slöseri med tid när man varit tillsammans i flera månader eller år och sedan gör slut. Men då skulle det varit slöseri med tid om man först bodde i Trollhättan och sedan flyttade till Stockholm för gott. Varför skulle man då bo i Trollhättan när man ändå slutade i Stockholm?
Det viktigaste är att det är äkta. Och att man var lycklig under den tiden man hade eller bodde här eller där. Sen lever man bara en gång och du vill väl inte gå runt och ställa dig frågan resten av livet "Varför bodde jag aldrig i Trollhättan?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar