i bet that you look good on the dancefloor

Alla har väl någon gång sätt en människa och tänkt "shit, henne/honom måste jag bli kompis med". Kanske för att man känner sig dragen till personens skratt, kläder, hår eller helt enkelt blir fascinerad över hur personen rör sig, för sig och är världsvan. Jag har i alla fall känt så. Flera gånger. Varje gång jag kommer till en ny situation granskar jag valet av människor snabbt och drar slutsatser. Ibland för att personen sminkar sig på ett visst sätt, ibland för att personen har fint hår, ibland för att personen ler på ett tilltalande sätt men oftast för att personen känns som en spegel.
Det är så jävla ytligt. Men jag tror att alla på något sätt funkar så. Man kollar sig runt, tills man hittar den typen av människa som passar ihop med sig, som du känner att du har något gemensamt med. Fast egentligen har du inte en jävla aning.
Jag kan bevisa att det inte bara är jag som är sån.

Första dagen på Mediegymnasiet blev vi indelade i tillfälliga klasser. Jag hade långt rosa hår och en Silverstein tröja på mig. Ganska uppenbart att jag var scenecore. Elli, en annan alternativ tjej som började i samma klass som jag, hade en Charlie the Unicorn tröja på sig, stora pösiga skejtbyxor och en stor Circa(tror hon har en circa) ryggsäck. Hon hade lång platinablond lugg och kort hår i nacken. Läppiercing och töj i örat.
Andra dagen fick vi en ursäkt att prata med varandra. Vi fick en övning, att fråga alla i klassen en fråga och ta reda på den personens namn. Elli var framme hos mig med en gång och frågade "Har du någon gång färgat ditt hår, hehe?". Sen dess har vi varit kompisar. Men det roliga var att Elli berättade för inte så länge sedan att hon med en gång hade tänkt när hon såg mig "shit vad ball, henne måste jag bli kompis med!". Anledningen? Jag hade rosa hår.

Jag bestämmer i förväg vilka jag vill umgås med. Sedan gör jag allt för att försöka komma in i den personens liv på något sätt. Oftast brukar jag lyckas, jag brukar bli jättebra kompis med personerna jag vill bli kompis med. Men då lägger sig magin. De är inte så bra som jag trodde, hennes röda hår var fejk och han kan egentligen inte skejta.
Bara för att någon är populär innebär det inte att denna någon inte är människa. På högstadiet speciellt, finns det en eller flera personer som står över alla andra. Och det är många som behandlar dem som att de är från någon högre makt.
Jag är duktig på att sortera mina vänner. Jag har lätt att skaffa nya, men jag är dålig på att behålla dem. Jag sorterar ut dem när jag inte längre behöver dem. Vill de ha kvar mig, får de hålla fast vid mig, annars försvinner jag iväg. Men samtidigt är jag rädd för att släppa taget, jag brukar släppa innan jag hittat nya tag. Jag kastar mig ut utan att veta hur långt det är till marken. Ibland faller jag hårt, och då gör det ont att resa sig. Jag vet inte om jag har fötterna på jorden. För några år sedan beskrev jag det hela med att säga att jag svävade precis ovanför, och att jag då och då satte ner tårna. Men ibland är jag för rädd för att se verkligheten. Jag flyr mycket hellre bort. Samtidigt hatar jag att vara ensam. Jag är långt ifrån självständig, istället är jag själv destruktiv och är rädd för tankarna som dyker upp när jag är ensam.
Speciellt nu är jag rädd. Jag bävar inför att duscha, 15 minuter ensam känns som en evinnerlighet. Till och med att gå på toaletten är jobbigt. Det känns som att ensamheten etsar sig fast och gör mig ensam föralltid.

Jag önskar att jag blev bättre på att hålla fast vid mina vänner. Just i denna sekunden försöker jag plåstra ihop en gammal barndomsrelation, men jag vet att jag kommer flyga iväg precis som vanligt när det krävs för mycket av mig. Jag vill hålla fast vid alla jag kommit närmre. Och jag ska verkligen försöka.