Imorse vaknade jag, sedan somnade jag om. Vaknade igen halv 12 och insåg att det inte fanns en janne i världen att jag skulle hinna till skolan. I alla fall inte till andra lektionen.
Nu sitter jag här, fryser lite, svettas lite, kanske är lite sjuk? Inte fan vet jag, jag orkar inte riktigt bry mig heller. Imorgon slipper jag skiten, då blir jag trygg och säker igen.
Kollar på One Tree Hill, gamla avsnitt. Börjar alltid gråta när jag tittar på OTH. Ibland är det så fint, att man knappt vågar andas, knappt röra en min, rädd för att förstöra.
Så är det i verkligheten också. Ibland vågar jag inte säga något, vågar inte röra, rädd för att förstöra. Jag vill frysa tiden, få stanna i ögonblicket föralltid. Ibland är det så fint, så fint att man glömmer allt hemskt och fult. Och jag brukar känna närvaron av det, när jag blundar och fokuserar. Känner det glida längs mina händer, känner det mellan fingrarna. Känner smaken i munnen och värmen i kroppen.
Jag vet att det är menat. Jag vet att det ska vara såhär. Det finns ingen anledning till varför jag skulle känna såhär annars. Hur jobbigt och svårt det är ibland, hur mycket tvivel jag än har, så finns det absolut inget som förnekar hur jag känner och inget som jag någonsin varit berädd att kämpa mer för än detta.
You're way too young to think that it's not gonna be okey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar