Okej, nu kopierar jag bara rakt över från min bilddagbok, och jag har inte lust med att ändra så att det blir stor bokstav efter punkt (har aldrig riktigt brytt mig om det inne på bdb av någon skum anledning). För övrigt heter jag musicwhore på bilddagboken, för den som ville veta.
BRODER DANIEL FOREVER
hehe, jag hade räknat med att bli känslosam från tårna och upp i knoppen när jag såg filmen. det är det som är så speciellt med broder daniel. det skulle kunna vara vilket band som helst, men det är det inte. det väcker känslor hos mig som inget annat band kan väcka. vartenda gång jag hör when we were winning får jag gåshud som sträcker sig hela vägen upp till kinderna. ännu värre blev det efter konserten på way out west, då det samtidigt började regna. efter ett tag visste man inte vilket som var regn och vilket som var tårar.
men när jag satt där inne på victoria teatern, för att se den första förhandsvisningen av alla i hela sverige på broder daniel forever, hade jag gåshud i flera minuter. under hela filmens lopp kom gåshuden tillbaka varannan minut, och när scenen kom från sista låten de spelade 080808, no time for us, grät jag. varje gång en scen kom upp från den konserten var jag nära till tårarna, för jag visste att jag faktiskt stod där ute någonstans och just då fick se mitt älskade broder daniel.
jag har svårt att sätta ord på vad det är BD får mig att känna. kanske är det sorgsenhet, för det finns något sorgset bakom henriks ord. kanske är det glädje, för att jag får veta att de har gått igenom samma skit som jag. det jag vet säkert är att jag älskar broder daniel.
jag ville egentligen säga att de som inte lyssnar på BD och känner att det kanske bara är en kul grej att se filmen, bör inte göra det. du kommer inte ha en aning om vad det egentligen är och vad det handlar om. scenerna från konserten och henriks tal till anders göthberg kommer vara helt oförstående för dig och du kommer undra vad det är för en skum prick som går mitt i gatan i göteborg och ser ut som att han äger stället. du kommer inte förstå varför hela broder daniels historia alltid har varit en kamp, och du kommer inte heller förstå varför alla tjejerna och killarna står längst fram under minneskonserten och gråter. men alla ni som älskar BD kommer förstå. ni kommer sitta där och gråta och skratta. ni kommer få gåshud när filmen börjar och henriks röst tränger ut från högtalarna. ni kommer vilja se filmen om och om igen. och ni kommer aldrig sluta älskar broder daniel.
(en sneekypeeky, när no time for us spelas så filmas ganska så många gråtandes tjejer och killar. det är en tjej, som gråter och håller en kamera, precis bakom henne står lilla jag! man ser bara mitt jätterosa hår, men lite småcoolt är det i alla fall :))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar